Arbete kontra skrivande

De flesta av er vet att jag skriver romaner. Men kanske inte alla känner till att jag i nästan hela mitt liv har varit sjuksköterska. Ja, liten reservation behövs kanske här - jag har i mitt liv varit trädgårdsarbetare, vårdbiträde, assisterande tandsköterska, flygledare, resebyråtjänsteman, reseledare, utflyktschef, vice destinationschef, skötare, förste skötare, undersköterska, sjuksköterska som sagt, intensivvårdssjuksköterska, adjunkt, samt är nu sjuksköterska med titeln "Högre medicinsk kompetens" på SOS ALARM i Malmö. Jösses jag blir trött själv när jag läser alla mina "titlar".

Jag började ju skriva som fritidssyssla runt 2003. Väl framme vid 2007 hade skrivandet blivit ett behov. 2013 debuterade jag och 2014 kom min andra roman ut. Nu skriver jag på den tredje.

Ibland undrar jag själv hur jag orkar. Jag har ett jobb där jag ibland börjar jobba innan sju på morgonen, ibland till 22:00 på kvällen och ibland  är jag på jobbet i tio timmar i sträck under en hel natt. De där nätterna stör mycket. Jag behöver vila innan och jag sover som en kratta efter. Blir som bedövad, så inget skrivande blir det oftast de dagarna. Men också de andra dagarna när jag arbetar kan det vara svårt. Lite av anledningarna varför jag kan vara själsligt trött finner ni i detta reportage;                                             http://www.sosalarm.se/Om-oss/Historik/SOS-Alarm-under-40-ar/Kapitel-sju/

Här berättar jag som sjuksköterska och min kollega Sylvia Myrsell som är chef för patientsäkerrhetsavdelningen om våra arbeten. Ibland är dagen solsken,  ibland blä. Vi är ju till för att hjälpa nödställda och när man gör det känns arbetet underbart. De dagar jag möts av en person som skäller ut mig för att jag inte skickar ambulans till ett skärsår i ett finger utan senskada är inte roliga. Inte heller de gånger jag blir kallad fula namn. Ändå, när jag utgör skillnad mellan liv och död, eller när jag får en person med cancerbesked att våga berätta för sin familj, eller bara möter någon person som säger i luren till mig "vad rar du är" så känns arbetet fantastiskt.

För att kunna skriva har jag gått ner till 80 % vilket hjälper en del. Men man tjänar ju inte skorkovan på skrivande om någon tror det, så jag får nog hålla kvar vid mitt yrke som sjuksköterska. Jag mötte Anna Jansson i samband med Books and Dreams i september. Hon avslöjade för mig att det var först vid hennes roman nummer nio som hon vågade släppa sitt sjuksköterskeyrke och då hade hon sålt massor utomlands och böckerna hade blivit film.

Men på ett sätt har jag det bästa av två världar. Massor av social kontakt med inringare och kollegor och ensamheten framför tangenterna. Inte så dumt!

Dagens bild är inte från min central, men visar väl hur min arbetsplats ser ut.
Mari Åberg

                               

16 jan 2015