Livet är en fest!

Ja så kan det också vara och denna månad måste jag hålla med. Det har varit födelsedagsmiddagar, teater, event, bal, drink hos vänner och snart skall det bli företagsfest samt stand up och nytt födelsedagsfirande. Knappt att Stefan och jag hinner andas emellan.

Tur då att jag igen är i ett litet limbo väntande på utlåtande från min redaktör angående texten till bok nummer två Löftets konsekvens. Manuset drillas nu i omgång två hos utmärkta redaktören Cajsa Winqvist och på onsdag kväll har jag det åter i min hand (eller på min skärm). Jag tror jag bara skall kasta ett getöga på onsdag kväll, för jag kommer att vara trött efter företagsfesten som i år är uppdelad eftersom vi inte kan gå alla på en gång och ryktet säger att det är en hejdundrande sådan. Företaget fyller 40 år och det kommer att firas med sång, dans, tävlingar och glada upptåg. Synd bara att dagen efter startar med full speed och utbildning redan klockan 08:00! Så trött kommer jag att vara. Det får bli torsdag kväll som jag ånyo sätter mig ner för att få till en riktigt bra roman. Det är skönt att ha en erfaren redaktör bakom sig och vårt samarbete går utmärkt. Nej, just det, på torsdag var det stand up comedy ... 

Dessutom skall jag slipa på ett föredrag som kommer att hållas i Tomelilla Kulturhus och som skall hålla på i 1,5 timmar. Oj, ok att jag kan prata, men ett så långt föredrag om skrivande har jag inte hållit ännu. De jag hållit har varit på halva tiden. Så det måste förberedas ordentligt. Men det är ju roligt och kommer att gå bra, det vet jag.

I dag får ni njuta av en bild av Stefan och mig på väg till bal i lördags. Det är roligt att ha frack och långklänning ibland! Jag kan berätta att vi damer en och en fick skrida ner för en lång och vindlande trappa efter att ha underhållits på de övre våningarna i "palatset". Trappan var fylld av frackklädda herrar med rosor i händerna och vid nedersta trappsteget stod ca 75 herrar och sjöng "Min älskling du är som en ros". En oförglömlig upplevelse. Jag var först ner och varför kan man då fråga sig. Jo efter några glas champagne var jag tvungen att besöka damrummet. Riktig kris var det, men jag gleeeeed i alla fall nerför trappan i sakta mak, fick rosor och kramar av männen på väg ner och en kyss av min make och njöt av sången. Ett minne för livet!

Mari Åberg

                                      

 

17 mar 2014