Norra Brösarps backar

 

Lördag 23 mars 2013

Det är hit jag längtar varje dag, Brösarp och dess backar är ett förunderligt vackert landskap, vilken tid det än är på året. Det är de Norra backarna jag längtar till mest, de som turisterna oftast inte hittar till, men de vackraste, mest inspirerande. Högst upp har man utsikt ner mot hela Österlen och i fonden glittrar havet. Här kan man verkligen tala om ljuset, det ljus som inspirerat många konstnärer till stordåd.

Jag går från stugan över skogsvägar ner i dalen, längs med bäckar i bokskogen som är så vackra att det värker i bröstet. Har man tur kan man se en laxfisk som söker sig simmandes uppför strömmen. Varje promenad utan att ha sett ett rådjur, en kronhjort eller ett vildsvin känns som ett misslyckande. En havsörn flög över mitt huvud en gång och jag kände vinddraget av dess vingar i mitt ansikte. Vilken känsla! Jag var tvungen att sätta mig ner på en sten och smälta detta vidunderliga intryck en bra stund.  Så klättrar jag  upp på den andra sidan dalen upp på krönet av de Norra backarna. Hästar och får gör mig sällskap. Ibland är hästarna närgångna och nafsar  i min jacka på jakt efter en morot.

Men just nu i vårvintertid är det också ett landskap som är förrädiskt att promera runt i. Isen ligger decimetertjock och glashal under mina fötter på grusvägarna runt min skrivarstuga. Plogningen har det varit si och så med under vintern, vilket gjort att den tjocka isen som bildats tar en evighet att smälta undan. Därför är vårvintern en av de vackraste, men också en av de mest svårtillgängliga tiderna på året. Det är därför som jag på vårvintern  dessvärre så sällan kan vistas i min skrivarstuga.

Nu längtar jag till våren, då jag åter kan vandra runt i detta landskap i mina pauser i skrivandet. Jag längtar till gullvivorna och backsipporna... / Mari Åberg

                                                                kopia-av-cimg6103.jpg

 

23 mar 2013