Provläs

 

Välkommen att provläsa några kapitel ur Mari Åbergs roman "Löftet"    

(Radavståndet blir lite märkligt här på sidan, bortse från detta).   

 

Kapitel 1                                        

Våren 1929

Det var då han hörde det. Det alltid närvarande ljudet från timmerstockarna som i sakta mak flöt över sjön, medan de vred och gned sig mot varandra, ändrade karaktär. Stockarna fastnade i rännan och utgjorde strax ett gigantiskt plockepinn som skapade ett högt skrapande, märkligt ljud. Det riktigt skrek om dem, som om de var i ett tillstånd av ångest. Sedan var det som om något brast, det lät som ett pistolskott. Därefter ett brak högre än något Göran någonsin hade hört. Efter det fanns bara tystnad. Han såg upp i sin mors ansikte och såg det vitna.

– Göran, kom kvickt, det måste hänt en olycka vid verket!

     Han såg sin mor resa sig så snabbt att kannan hon höll i sitt knä föll ner och all mjölk och grädde rann nerför förklädet och ut på ladugårdsgolvet. Men det var som om hon inte märkte det. Hennes ögon var riktade åt det håll ljudet kommit från. Han såg henne samla ihop sina våta kjolar och galoppera iväg i hög hastighet. Han följde efter.

– Bara det inte hänt Arthur något, hörde han sin mor gnälla medan hon sprang.

     Göran följde efter så snabbt han kunde. Modern hade sparkat av sig trätofflorna och sprang barfota. Han såg henne hålla upp sina kjolar och kunde se de bara fötterna och vristerna. Vad hade hänt? Han kunde inte föreställa sig vad det kunde vara, men hade sett skräcken i sin mors ansikte. Hade hela den höga rännan ramlat ner? Den farliga rännan som han själv bara fått gå upp på en enda gång den dagen han fått följa med sin far på arbetet. Rännan som fått honom att må illa. Hans far hade förklarat hur flottningen gick till och han hade fått följa med en ledig dag till sin fars arbete. Dagen inträffade när fröken i skolan fått någon slags sjukdom som krävde läkarbesök långt borta i staden Hudiksvall. Hemuppgifter hade de fått förstås, men dem hade han blivit klar med redan kvällen innan. Därför tyckte fadern att han lika gärna kunde följa med för att se hur arbetet gick till.

– Det är lika bra så att du kan vänja dig vid tanken.

     Så hade hans far uttryckt saken, men han hade inte förstått vad fadern menat och hade inte vågat fråga heller. Däremot hade han omedelbart förstått att det var ett mycket hårt arbete.

     Med hjälp av ångmaskinen hade timret fraktats upp till rännan som låg nära fjorton meter över marken. Där fäste fadern och hans arbetskamrat stora kättingar i timmerflottar och drog sedan det sammankopplade timret längs den smala rännan mot den grunda ån. Hybo var Sveriges och kanske världens enda motlutsflottningsanläggning, hade fadern stolt berättat. Han hade förklarat att de höga engelska herrarna som ägde Härjedalsskogarna inte hade fått flottningsrättigheter längs hela Ljusnan ända ut mot Östersjön. Därför leddes timret in via Hybosjön, upp i rännan som 750 meter längre bort mötte Gryttjenån. Lite över två kilometer längre bort kunde timret släppas lös igen i sjön Gryttjen, för att ledas vidare till Näsviken där sågverket fanns.

     De var tvungna att dra och slita i kättingarna som var kopplade till stockarna och tvingades gå framåtlutade för att balansera den stora vikten. Efter bara några minuter kunde Göran se svetten färga faderns skjorta mörk på ryggen.

– Det är inget lätt arbete vet du Göran. Flottarna blir långa och oerhört tunga och ibland sätter de sig fast i ån. Det är besvärligt, tungt och det är långt att gå. Man blir trött i både händer, rygg, ben och armar.

     Göran hade sannerligen märkt att det var så och tyckte att faderns kommentar var ganska onödig. Vem som helst kunde se att arbetet var tungt och svårt, och dessutom monotont och tråkigt.

     En tanke slog honom. Är detta min egen framtid? En rysning löpte över hans rygg vid tanken. Han hade aldrig föreställt sig att detta skulle vara hans värld som vuxen. Nej han skulle bli något, den bäste fotbollsspelaren! Det var självklart att det var hans mål, men han ville också bli något mer, något lärt. Han smakade på ordet. Lärt. Han var inte helt säker på vad det betydde, men hade hört andra prata om lärda män med både respekt och en viss avund i tonen, kanske också med en annan lite vassare ton av något han inte kunde identifiera. Att bli lärd var något han skulle sträva efter, något som fanns där i framtiden.

Efter att ha gått efter sin far och hans kamrat och sett dem kämpa med kedjorna och den långa flotten, var han redan trött när de kom fram till Gryttjensjön. Ändå hade han inte fått hjälpa till att dra i kedjorna en enda meter. Han hade fått svindel när han gick där högt uppe i luften på den smala avsatsen längs med rännan och inga skyddsräcken fanns att hålla sig i. Han hade blivit illamående, men inte vågat tala om det för far, han ville inte visa sig som en mes. Försiktigt hade han gått vidare med blicken på sina fötter och försökt vara noga med att sätta dem så nära rännan han vågade, utan att riskera att trilla i. Det hade ändå varit bättre att trilla ner i rännan än ner på marken, han förstod att det var förenat med fara för livet. Han försökte undvika att se ner, försökte förtränga tanken på hur högt uppe de var. I stället prövade han att kika framåt i rännans riktning och med tacksamhet märkte han att den sjönk lägre och lägre tills den till slut mötte marknivån och Gryttjenån. Efter det gick mannarna på var sin sida av ån och drog stockarna bakom sig och Göran tyckte det kändes bra mycket bättre att återigen ha fast mark under fötterna, även om dragarstigen var glatt och lerig. Visst märkte han på männens pustande att det fortfarande var tungt, men han själv hade det skönt där i solen och hade till och med hittat några mycket tidiga blåbär längs vägen att mumsa på.

     När mannarna kom fram och släppte sin last i frihet i Gryttjensjön satte de sig inte för att vila. Nej, de samlade ihop de tunga kättingarna och vandrade genast tillbaka till uppfordringsverket med kättingarna över axlarna, för att koppla samman dem med en ny flotte och börja den långa vandringen på nytt. Göran hade dragit på stegen när de åter var nere i byn, då han inte velat visa för far att han redan var trött. Ändå måste det ha framgått tydligt.

– Göran jag ser att du behöver en paus. Det går bra, gå du hem till mor och hjälp henne med djuren. Jag kommer hem och äter middag senare, vi kan prata vidare då. Du vet att vi måste jobba på. Vårt ackord tillåter inte att vi latar oss.

– Men, jag skulle ju gå med dig i arbetet hela dagen, vi hade bestämt ...

– Jo, jo men jag ser att du inte orkar i vår takt. Det gör inget, du kommer att växa till dig och bli en kraftkarl en vacker dag. Då kommer du också att orka dra lika mycket som jag. Du vet, vi måste se till att minst 2 400 timmerstockar kommer fram i dag.

– Oj, så många.

     Göran kunde för sin inre syn inte se hur många stockar detta var, men att det var många förstod han, och att det var ett arbete som aldrig tog slut förstod han också. Visst var han stolt över sin far, stolt över hans seniga kropp, hans grova valkiga händer och svällande armmuskler. Han var en riktig kraftkarl. På samma gång förstod han att fadern antog att detta skulle bli Görans kommande liv. Men själv kände han instinktivt att det här inte var något han själv ville syssla med.

     Gå fram och tillbaka och dra stockar en hel dag, funderade han. Aldrig. Jag som vill bli något där jag får använda mitt huvud. Fröken har ju sagt att jag har läshuvud, att jag skall bli något lärt. Han smakade på ordet igen. Det smakade sött. Ändå skämdes han. För fadern var det självklart att han skulle ta över och arbeta för Iggesunds bruk. Läsa vidare, det diskuterades inte. Det fanns ingen tradition och inga pengar heller för den delen. På väg hem insåg han att han för första gången förstått vad hans fars arbete innebar. Han hade sett slitet och upplevt vämjelse. Han blev röd om kinderna när han insåg att han nedvärderat sin egen fars arbete.

 

Kapitel 2  

Det gick bara inte att förstå. Synen som mötte dem var oerhörd och obeskrivlig. Hela byn hade ändrat karaktär på bara några sekunder och landskapet var helt förändrat. Hela den höga rännan låg i spillror på marken utmed nästan hela sin sträckning. Den var förvandlad till högar av bräder som brutits som pinnved. Ovanpå låg högar av tunga timmerstockar huller om buller. Under en timmerbröt stack några ben fram. En fot som tillhörde det ena benet var vänd bakåt, i helt fel vinkel. Ångmaskinen visslade oupphörligt. Ljudet skar i Görans öron. Ångmästaren försökte förtvivlat lätta på trycket i maskinen som hotade att explodera, samtidigt som han påkallade uppmärksamhet för olyckan. Remmen gick inte runt längre, den hade smällt av. Det måste ha varit det som hade låtit som ett pistolskott.

– Arthur! ropade hans mor. Arthur var är du?

     Hennes röst var hög och gäll. Hon sprang framåt mot den raserade rännan och skakade på huvudet. Det var som om hon inte kunde ta in vad hon såg. Det enda eller den ende hon ville se var Arthur. Så såg hon något som liknade något mänskligt under några stockar. Hon hastade fram till benen som låg i bröten, började dra i ett av dem, men mannen som låg under den tunga timmerhögen var redan utom all räddning. Han satt helt fast och kunde inte rubbas en endaste millimeter.

– Arthur, är det du?!

     Hon skrek högt medan hon fortsatte att dra i mannens ben. Hon vrålade ut sin ångest. Inte förrän en av arbetarna som hastat fram tog tag i henne och drog henne därifrån, slutade hon skrika. I stället började hon gråta uppgivet.

– Sara, jag tror inte att det är Arthur. Jag tror att det där är Bertil, sa mannen till henne.

– Va, är det inte Arthur?

     Hon vände sig långsamt mot mannen.

– Nej, jag tror benen tillhör Veras Bertil, sa mannen lågt.

– Veras Bertil ...

– Ja, jag tror Arthur redan hunnit upp till Gryttjenån. Har jag rätt kommer han nog tillbaka hit snart.

     Då började Görans mamma återigen skrika. Ett utdraget och ihållande vrål som skar i Görans öron. Efter en stund övergick skriket i gråt. Mannen, som Göran visste var Sven från grannhuset, drog iväg med hans mor, bort från den hemska synen. Han höll fortfarande om hans mamma, liksom beskyddande. Han strök henne varsamt längs ryggen.

 

Kapitel 3

Han hade kommit springande mot dem. Göran hade på långt håll sett när han sprang längs med ån. Han hade försökt tala om för modern att det var fadern som kom långt där borta, men hon varken såg eller hörde någonting fastän han hade upprepat flera gånger att fadern var oskadd. Det var som om hon befann sig i en egen värld. Så var fadern framme och tog tag i henne. Arbetskamraten lämnade över henne, lyfte handen mot skärmmössans kant i en slags hälsning och försvann sedan snabbt ner till olyckplatsen igen för att hjälpa andra.

– Sara, Sara, jag är här. Se jag är här hos dig nu.

– Va ...?

     Modern uppfattade inte att den som nu höll i henne var hennes egen man.

– Sara, se på mig snälla. Se det är jag. Jag klarade mig. Jag var redan uppe vid ån.

– Jag förstår inte?

– Sara, det är jag. Se, det är Arthur som står framför dig.

– Arthur?

     Nu såg hon upp, försiktigt först. Det var som om hon inte ville se, inte ville tro att hennes man hade överlevt. När hon hört oljudet hade hon förstått att det skett en stor olycka nere vid uppfordrings-verket. Hur många timmar, dag som natt, hade hon inte oroat sig för att hennes Arthur skulle råka ut för en olycka? Slinta på de ishala gångarna längs rännan långt där uppe i skyn, ramla ner och slå ihjäl sig. Eller nästan ännu värre, ramla ner och bli förlamad. Hon hade sett det för sina ögon i vaket tillstånd så många gånger. Hon hade drömt om det på natten, vaknat genomblöt av svett och med hjärtat bultande som en stångjärnshammare i bröstet. Hon hade försökt skydda honom från allt ont och pysslat om honom när han kom hem från arbetet. Låtit honom tvätta sig med det varmvatten som fanns, kokat nytt vatten till fotbad i zinkbaljan för att hans fötter skulle vara rena, och smörjt in dem med spensalva för att skydda dem mot blåsor. Passat på att smörja in hans valkiga händer. Försökt vara gladlynt och underhållande så att han skulle hålla sig hemma och inte gå ut och supa igen. Den där flaskan var hennes fiende och det stora hotet mot deras lycka och framtid. Hon hade varit extra kärvänlig de kvällar det var fotboll nere på planen. Kramat honom, kysst honom med intensitet och med tungan inne i hans mun, fått honom uppspelt och hetsig. Hon visste att fotbollsmatchen med sonen Göran som forward, men också gubbarna med sitt hembränt, lockade honom. Med list hade hon fått honom att stanna hemma och försumma sin son, för att i stället ta henne i sin famn och älska med henne. Hon hade dåligt samvete inför Göran för detta, men det var det enda sätt hon kunde komma på för att skydda sin familj från det fördärv som spriten innebar. Han hade aldrig tålt spriten. Hade han väl startat kunde han inte sluta och efter det kom aggressiviteten fram. Vem visste hur det skulle sluta? De skulle förlora allt. Hans arbete och den magra lön där de få penningarna endast kunde användas i brukets affär med dess ringa utbud. Bostaden också, även om den bara bestod av ett rum och kök i en statarlänga. Den magra kon som ändå gav dem mjölk nog för dagens bruk, grisen som åt upp alltför mycket foder, men som gjorde att de överlevde vintern och hönorna, även om de värpte dåligt. Ändå var hon så tacksam över de där hönorna, bara hon var sparsam med äggen kunde hon laga mättande fläskpannkaka en gång per vecka och de räckte också oftast till en sockerkaka till söndagskaffet. Hon skulle dessutom förlora gemenskapen med de andra fruarna när de arbetade i ladugården och på jordlotterna. Jordplätten skulle de få överge, den som gav dem potatis och morötter. Den var förvisso liten men gav tillräckligt för att överleva. Om vädret var bra kunde det till och med hinnas med att odla några omgångar spenat. Fruarna brukade luka potatisen tillsammans och småprata under tiden. Hon brukade tycka om de stunderna, gemenskapen i arbetet. Om han började supa skulle det leda till fullständig katastrof. Hon skulle förlora allt.

     Tankar hade blixtrat förbi i sekundsnabba bilder. Hon såg hur hon stod utanför bostadslängan med de få möblerna surrade på en kärra. Utslängda stod de där, spillran av en familj som inte längre kunde bidra med arbete för bruket. Hon såg de tre små barnen som såg så magra och hålögda ut. Svältande, frusna barn utan en far som kunde skänka dem mat, husrum och värme. Hon såg sig själv tvingad att skiljas från barnen, då hon inte längre kunde försörja dem på det magra arbete hon möjligen kunde få i trakten som piga eller städerska. Inte ville någon ha en gammal piga med tre ungar på halsen? Och en piga som inte orkade så mycket heller. Hon hade känt sig märkvärdigt orkeslös och sjuk den sista tiden. Allt detta hade fladdrat förbi hennes inre syn medan hon rusat ner mot katastrofen.

     När hon såg att hela rännan låg i spillror var det helt omöjligt att ta in. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att hela rännan skulle kollapsa. Hela deras levebröd kom från Arthurs arbete på Iggesund. Hela livet rämnade för henne, precis som rännan hade rämnat. Men nu stod han här och höll om henne, hennes Arthur.

 

Kapitel 4      

Senhösten 1930

Det knarrade och knirkade om Görans kängor där han gick ner mot sjön tillsammans med sin far. Löven låg i drivor insvepta i ett glittrigt lager av frostig is. Han gick några meter bakom fadern som klev med bestämda steg mot sjön. De skulle ut med ekan och tillsammans försöka fånga en gädda. Aldrig hade de varit ute och fiskat så sent på året förr. Fiskafänget hade fått vänta tills senare då isen låg tjock och hård nog att gå ut på för att pilka. Men denna morgon hade varit annorlunda. Mor hade inte stigit upp från sängen utan låg kvar, blek och hostande. De hade själva fått sätta på kaffet och bre sig var sin smörgås. Göran såg upp i faderns ansikte och såg de allvarliga rynkorna, hans blick som vandrade fram och tillbaka mot moderns säng, och kände hans oro. Så hade han suckat djupt och sagt åt Göran att klä på sig eftersom de skulle ut med båten.

     Ekan låg upp och ner vid sjöns kant och Göran fick ta i ordentligt när han hjälpte sin far att vända den och bära ner den till bryggan.

– Såja Göran. Ta i där nere i fören, ett ordentligt tag. Du klarar det, manade fadern. Om du bara får ett riktigt bra grepp vid relingen så är det inte så tungt. Ta av dig Lovikkavantarna så du kan få ett fint tag med nävarna.

     Göran drog av sig vantarna och sträckte armarna så långt han kunde så att fingrarna kunde krökas om kanten. Hans armars längd räckte precis.

– Har du tag? Bra, då hugger vi i. Ett, två, tre, nu vänder vi!

     Göran tog i allt vad han kunde och lyfte upp båten några centimeter från marken, men det var halt att hålla och tungt att bära. Så kände han kraften av sin fars lyft vid aktern och hur han svingade båten runt så att den kom på rätt köl.

– Bra, Göran, du är en kraftkarl redan. Nu har du ju vuxit till dig ordentligt och kan börja arbeta på riktigt.

     Göran log ett lite skevt leende mot sin far, men mest log han inombords. Det var inte ofta han fick beröm av sin far. Det hände nästan aldrig. Men han var stora grabben nu, nästan tio år gammal och han hade fått längre armar och ben denna sommar. Om inte annat märktes det på de för korta byxorna som glipade lite i kängkanten, trots att han hade dragit upp raggsockarna så långt upp över byxorna han kunde.

     En vanlig arbetsdag steg fadern upp exakt klockan sex, drack kaffe med några sockerbitar på fat och begav sig av till arbetet. Vid den tiden på morgonen låg Göran och småsyskonen fortfarande i utdragssoffan i köket, även om Göran brukade gå upp då han hörde fadern smälla igen den gistna dörren efter sig. Innan dess hade han hört hur modern lagt ved i järnspisen och efter en stund satt på kaffehurran. Det fräste och sprakade i spisen och bubblade svagt från kaffet. Så kom fadern in i köket. Ett sörplande tog vid då han och modern drack sitt kaffe på bit och knaprade på var sin skorpa. De brukade inte samtala. Det var tyst förutom de regelbundna sörplingarna. Ändå skänkte de välbekanta ljuden honom en ro. De fanns där och det kändes varmt längst inne i honom. Det var varmt i utdragssoffan där han låg med de två småsyskonen. Än fanns det tid att morna sig lite. Men det tog tid att gå de fyra kilometrarna till skolan och han ville hinna tvätta sig och äta frukost innan han gick till skolan som började vid åtta. Fadern kom hem igen vid niotiden för grötfrukost, men då var Göran alltid i skolan och till middagen mitt på dagen var de också skilda åt. På eftermiddagen då Göran kom traskande hem låg oftast fadern och sov en timme eller två i kammaren efter det hårda slitet på arbetet. Sedan var det läxor medan fadern var ute på den lilla jordlotten eller skötte om deras ko och gris. På kvällen var de alla trötta och för den delen skulle Göran och småsyskonen ligga till sängs redan klockan sju. Det fanns därför sällan tid för Göran att umgås bara med fadern men i dag var en sådan dag. Det var söndag och fadern var ledig. På morgonen hade fadern bett Göran att komma upp och göra sig i ordning, för att de skulle ut med båten.

– Vi ska ut och se om vi inte kan få tag på en gädda till söndagsmiddag, Göran, och jag behöver din hjälp. Jag klarar inte att vända båten ensam.

     Nu stod han där, blossig om kinderna efter att de vänt båten. Armarna hade precis nått relingens kant och han var stolt över att ha kunnat hjälpa till.

– Hugg i Göran, nu ska vi ta båten ned till bryggan. Jag vet att du klarar det, du är stora pojken nu.

     De drog båten mellan sig över de frostnupna löven som gjorde att båtens skrov löpte relativt enkelt över det hala underlaget. Vid bryggan blev det svårare. De var tvungna att bära och båten var tung.

– Göran, hugg i nu. Snart har vi klarat av det. Det är viktigt förstår du att vi får tag på en gädda, för din mor behöver riktig mat för att bli frisk.

     Frisk, tänkte Göran, är hon allvarligt sjuk? Är det inte bara lite hosta? Nog hade han sett att modern magrat, att hon omväxlande varit blossig i ansiktet och omväxlande mycket blek. Och den där svullnaden hon hade på halsen ville aldrig gå ner. Men sjuk, inte var hon farligt sjuk? Han såg frågande på sin far.

– Är mor sjuk, far? Men visst blir hon frisk ändå?

– Jo vi måste se till att hon får lite ordentlig mat i sig, det duger inte bara med gröt och potatis. Det har varit magert i år och vi kan inte slakta grisen ännu. Det måste vi vänta med några månader till.

     Så hade båten kommit i sjön och de hade hoppat ner i den. Genast hade vatten sipprat in och Göran hade fått ösa så mycket han orkade, medan fadern rodde iväg till den lilla viken söder om byn. När de närmade sig vassviken tog fadern fram ett ljuster.

– Nu Göran, kommer det att gå till så här, lyssna nu ordentligt pöjk. Jag ror några tag mot viken så att vi glider in ljudlöst. Sen gäller det att vi spanar, förstår du. Vi måste först se var gammgäddan står bland vassen och lurar. Så du får hänga ut över relingen, men ta det lugnt. Ramlar du i kommer du att frysa ihjäl, pöjk. Kika bara över kanten och spana efter gäddan, så ordnar det sig. Jag kommer att stå upp och vara beredd med ljustret. Du får inte prata och inte skvätta. Du måste vara helt tyst. Ser du en gädda så vinkar du tyst till mig och pekar var fisken står. Förstår du hur jag menar, pöjk?

– Jo far.

     Göran nickade ivrigt.

– Ekan läcker, jag vet, men det får vara. Om du öser nu så hör gäddan oss och då simmar hon iväg. Ekan kan ta mycket vatten innan den sjunker och du får stå ut med att bli lite våt om fötterna.

– Det klarar jag, far.

– Bra pöjk. Kom nu ihåg, inte ett ljud förrän fisken är vår. Jag vet att hon står här någonstans och lurar. Fadern tog några kraftiga tag med årorna, la dem sedan till vila i årtullarna och ekan gled ljudlöst in i viken.

     Göran hävde sig upp och kikade över kanten. Hur skulle han se något här? Vass och grumliga växter skymde sikten. Vattnet rörde sig så att perspektivet försköts och det var mycket svårt att förstå vad han egentligen såg. Efterhand vande ändå blicken sig och han kunde börja urskilja vad som var vad. Han spanade ner i vattnet efter något han inte riktigt visste hur det såg ut. Visst hade han sett gäddor förr men de hade redan varit döda och han antog att fisken såg annorlunda ut när den simmade runt i vattnet. Han kikade ner men såg ingen fisk. Han såg upp mot fadern som stod upp i båten med ljustret färdigt samtidigt som han gjorde något slags tecken mot honom. Han förstod att fadern ville få honom att ta det lugnt, att vara tålmodig och invänta gäddan. Det var svårt. Han var så ivrig att kunna hjälpa sin far och vara till lags, att få mat på bordet till sin mor. Ändå, han var tvungen att stilla sin iver, och försökte systematiskt leta efter något som såg annorlunda ut än vassen och de grumliga växter som sakta vajade där nere. När han spanat av en så stor yta han kunde började han om. Ögonen hade vant sig nu. De kunde bättre se vad som var växter och vad som kunde vara något annat. Men nej, det fanns ingen gädda där nere. Han kände besvikelsen när han såg upp mot sin far. Han hade inte sett någon gädda, han hade inte kunnat hjälpa till. Men han såg ingen besvikelse i faderns ansikte. I stället fanns där ett lugn och ett småleende i ögonen som betraktade honom.

     Han ser förnöjd ut, tänkte Göran och kände värmen inom sig.

     Vattnet i ekan hade nu börjat tränga in igenom lädret på hans kängor och raggsockarna hade börjat bli våta och kalla, trots att kängorna var ordentligt infettade. Hans fötter hade börjat kylas ner ordentligt. Ändå växte en varm stolthet inom Göran.

     Han är nöjd med mig, tänkte han.

     Han vände ansiktet upp mot faderns och log och fick ett varggrin tillbaka samtidigt som fadern gjorde tummen upp. Göran skiftade försiktigt position, böjde sig fram över relingen på båtens andra sida och fortsatte sin systematiska spaning. Denna sida av båten låg an mot stranden och det var ännu mer grums att försöka se igenom. Hans ögon gick långsamt fram och tillbaka med början från vänster till höger. Vad var det där? Något glittrade till där nere. Något såg annorlunda ut, det var inte bara sjögräs och grums han såg. Göran höjde handen i ett tecken mot sin far och pekade neråt mot det som han nu såg verkligen var en fisk, jovisst var det en fisk. Stor var den också. Fadern tog ett försiktigt steg fram med ljustret lätt höjt. Koncentrerat fixerade han punkten där Göran pekat, höjde sin arm över huvudet och lät ljustret med stor kraft dyka ner i det mörka vattnet. Det spräckte vattenytan med ett plask och stod sedan still i vattnet, med halva skaftet ovanför vattenytan.

– Nu ska vi se Göran, jag tror bestämt att vi har fångat gammgäddan, du och jag.

     Fadern drog upp ljustret och spetsat på det fanns en stor gädda med det stora gapet öppet. I käften glänste stora vassa tänder. Ljustret hade slagit ner precis bakom den stora fiskens huvud.

– Perfekt Göran, vi tog henne och utan att förstöra för mycket av det fina fiskköttet också. Nu kommer mor att bli glad. Men ta och ös nu pöjk innan vi drunknar. Märker du inte att vattnet snart står över kängkanten?

     Göran satte igång att ösa för glatta livet, ekan var verkligen gisten och läckte som ett såll. Fadern tog tag i årorna och började ro mot bryggan igen. De drog med förenade krafter upp båten på land.

– Isen kommer att lägga sig när som helst nu pöjk, detta är nog sista gången vi kommer att kunna gå ut med båten, så det är lika bra vi vänder den upp och ner igen. Egentligen hade jag inte trott vi skulle kunna gå ut mer i år, men vi var tvungna att ordna något näringsrikt till mor förstår du, det är därför jag bestämde att vi skulle försöka ta gammgäddan i dag. Så ta tag här nu, pöjk. Vi klarar denna sista kraftansträngning också.

     De tog tag i ekan och började vända den. Göran tog i allt han kunde och ekan vändes med kölen uppåt. Vattnet rann ut och bildade nästan omedelbart en tunn ishinna på den frusna marken.

– Men far, inte är väl mor allvarligt sjuk?

     Göran hade återigen blivit påmind om varför de var ute på fiskafänge så sent på året.

– Nej, jag tror bara att det beror på att vi haft så dåligt med mat den sista tiden som hon magrat, men nu kommer hon bli att glad, vet du. Vi kommer att få gädda med brynt smör och pepparrot till middag. Det blir väl gott?

     De gick upp mot statarlängan hand i hand. Görans hand värmdes i faderns grova valkiga. Han såg upp i faderns ansikte och prövade ett litet leende. Och fadern log tillbaka.

Far log mot mig, sjöng det inom honom.

     Det kippade om hans våta fötter, men det gjorde inget. Han kände en sällsam värme och gemenskap som till och med kunde jaga de mörka tankarna om moderns sjukdom på flykten.

 

 

Välkommen att provläsa ett kapitel ur Mari Åbergs roman "Och kvar stod en röd resväska"

                                      

Hanna satt uppflugen i övre hallens fönstersmyg och kikade ut mot den stora kyrkogården. Luften hade en alldeles särskilt behaglig temperatur och hon njöt av dofterna av tidig vår som omslöt henne när de strömmade in tillsammans med den ljumma vinden.

   Om jag lutar mig ut bara en liten smula mer genom fönstret kan jag se nästan hela området, tänkte hon.

   Det var farligt, riktigt farligt, det visste hon. Mor hade förbjudit henne att sitta så, hon kunde ju ramla ner, ändå kunde hon inte låta bli.

   För den delen är jag stora tösen nu, nästan tonåring, tänkte hon lite trotsigt. Jag kommer inte att ramla ut, aldrig då. Hon fnös till.

 

Hon hade suttit och läst på sitt rum då hon hört kyrkklockorna kalla till samling och hade genast sprungit fram för att kika ut. Då det var en vardagseftermiddag förstod Hanna att de kallade till begravning. Klockspelet som nu lät av full kraft var inte bara vackert att lyssna till, det hade en märkligt sorglig klang som utövade en besynnerlig dragningskraft på henne. Hon kände det som om hon tjuvkikade på något som borde vara privat, som var privat. Ändå var det just denna spänning i det otillåtna som gjorde att hon inte kunde låta bli. Hon ville sitta kvar. Hon ville se.

   Svartklädda män kom bärande på en kista och det hettade till i Hannas kinder och det pirrade i hela kroppen. Den märkligt behagliga känslan av det förbjudna tog tag i henne igen när hon såg de många begravningsgästerna som kom gående i parad efter kistbärarna. Hon upplevde det som ett tvång att fortsätta betrakta scenen, hon kunde inte slita sig från den, hon kunde verkligen inte sluta titta. Hon visste att hon borde gå därifrån, sluta glo på det viset och visa de sörjande respekt. Det var fel det hon gjorde, det var fult och förbjudet.

   Det var inte första gången hon betraktade scener som den här, hon hade gjort det många gånger, alltför många gånger. Att se andras sorg skänkte henne en känsla av att andra hade det värre och det tröstade henne underligt nog på ett på djupet tillfredsställande sätt.

 

Bland gästerna fanns flera män med långa svarta rockar, höga hattar och vita scarfar virade runt sina halsar. Scarfarna fladdrade lätt i vinden från havet. Kvinnorna var också de svartklädda och bar hattar med svart sorgflor som täckte deras ansikten. Deras låga röster letade sig in genom det öppna fönstret.

   Hanna hade nästan aldrig sett barn i något begravningsfölje. Endast en gång hade det hänt och då hade det hade varit en flicka ungefär lika gammal som hon själv. De hade varit lika, det kunde ha varit hon själv.

   Vid ett tillfälle hade hon sett en ung kvinna som såg ut att vilja kasta sig ner efter kistan, och resten av sällskapet hade varit tvungna att hålla henne tillbaka. Efter det tillfället kände hon märkligt nog en slags tillfredställelse, som en dov mättnad i hela kroppen. Också det var fel, hon visste det innerst inne.

   Ibland hörde hon gråt och klagan när kistan sänktes ner i jorden. Det kändes svårt att höra på gråten och se kistan med den döde firas ner i det mörka, uppgrävda hålet. Likväl upplevde hon denna nästan berusande känsla när hon tjuvkikade på det hemska, en känsla hon inte visste var den kom från.

 

Där hon nu satt i fönstersmygen, ännu uppfylld av de märkliga och förbjudna känslorna som åsynen av begravningsföljet hade gett henne, de hon inte kunde reda ut och inte kunde förstå men ändå var nästan beroende av, kom hon att tänka på nyårsaftons kväll som nu låg fyra månader tillbaka i tiden. Hon hade varit förväntansfull och glad inför kvällen, då hon kände på sig att något magiskt skulle ske. Vad som skulle hända visste hon inte, men en förändring skulle inträffa, det var hon säker på. Och visst blev det en omställning under året som kom, men inte som hon hade förväntat.

   Hanna hade inte märkt att det nya året var särskilt olikt det gamla som redan försvunnit i fjärran, ingen större förbättring i hennes liv hade skett, i alla fall inte vad hennes kontakt med fadern Herman anbelangade. Hon hade trott och hoppats att det nya året 1933 skulle bli så annorlunda än hur det hade varit tidigare. Det nya året var det år som hon skulle sluta vara en barnunge, hon skulle bli tonåring och kanske skulle hon börja räknas i sin fars ögon. Hon hade hoppats och trott på att de skulle få en bättre kontakt, eller rättare sagt att hon skulle få kontakt med honom överhuvudtaget. Som den tredje dottern i en barnaskara på fyra kände hon sig alldeles osynlig för sin far.

 

 

Välkommen att provläsa ett kapitel ur Stefan Åbergs roman "Vid fyrtio börjar livet"

 

Söndagen den sjunde december vaknar Pontus ovanligt tidigt. Han har sovit utan drömmar men ändå oroligt och vaknat flera gånger under natten. Det tar några sekunder innan han kommer på vad det är för speciellt med den här dagen. Han ska träffa en helt okänd kvinna för att försöka utröna om det som brukar kallas ”personkemi” finns mellan dem. Visst hade han otaliga gånger i sin ungdom tillsammans med kompisar varit ute på dansställen och javisst, i bakhuvudet hade väl funnits förhoppningen att träffa någon men det hade aldrig varit så här uttalat.

     Ikväll skulle han sitta mitt emot denna kvinna och båda skulle ha förhoppningen att kanske, kanske det här mötet skulle kunna leda till något. Eller känner han verkligen en sådan förhoppning? Pontus försöker rannsaka sig själv och kommer fram till att det nog mer känns som ett slags experiment. Han vill verkligen pröva detta men känner samtidigt en olust inför hela saken. Tänk om de inte skulle ha något att samtala om? Tänk om en sådan där obehaglig tystnad skulle uppstå och han inte skulle kunna komma på något vettigt att säga? Eller ännu värre, inga foton hade utväxlats, tänk om hon skulle vända och gå när hon fick se honom?  Nej, det trodde han väl ändå inte. Jag ser väl ut som folk gör mest så hon kommer nog säkert att ge mig chansen att visa min unika personlighet, tänker han ironiskt.

     Han inser att han inte kan somna om utan hämtar istället tidningen för att försöka skingra tankarna. Han skummar snabbt igenom rubrikerna och upptäcker att det i dag är femtiosex år sedan Japan anfallit USA:s flottbas Pearl Harbour på Hawaii innan han som vanligt på söndagarna bläddrar fram till kontaktsidorna men tvekar denna gång en stund och rannsakar sina motiv innan han börjar läsa. Finns det någon anledning att studera nya annonser när han ikväll ska ha en träff som kan leda till både det ena och det andra? Hans tvekan blir dock kort. Sannolikheten att denna första träff ska leda till något är ganska liten och det kan inte skada att kasta ut några nya krokar.

     Den här dagen upptas en hel sida av annonser under rubriken ”Personligt” varav ungefär hälften är kvinnor som söker män, så det finns att välja bland. Den första som väcker hans intresse kommer från en kvinna som kallar sig ”Vinterglöd”. Hon utger sig för att vara en mjuk attraktiv kvinna som tycker att livet är härligt men saknar någon att dela detta liv med. Hon söker en omtänksam man trettio-fyrtio år, generös med känslor och med ett gott självförtroende. Det klarar jag att leva upp till tänker han men blir lite fundersam när annonsen slutar med ”Svara med foto”. Tidigare hade han undvikit annonser som krävde foto men varför inte tänker han, förr eller senare måste jag nog våga ta det steget också. Han ritar en kraftig ring kring annonsen och går vidare.

     Nästa intressanta annons kommer från signaturen ”Lika barn leka bäst” och bakom den finns en kräsen tjej som söker en man ej över fyrtiofem år med yttre och inre stil, charm, bra jobb och bra utseende samt borgerliga värderingar och gärna golfspelare.

     Han upptäcker att även denna kvinna tidigt vill få en uppfattning om utseendet hos de som visar intresse eftersom annonsen avslutas med ”Foto = Plus” vilket antagligen gör det helt meningslöst att skicka ett brev utan.

     Så jag får nog fixa fram några bilder för att kunna delta fullt ut i det här spelet tänker han.  Ett faktum som blivit mer och mer uppenbart ju fler annonser han studerat är att i så gott som samtliga dominerar kraven på motparten kraftigt medan det ofta är ganska sparsamt med uppgifter om annonsören själv. Men det är kanske ganska naturligt att den förhoppningsfulla bilden av en framtida livspartner dominerar vid ett tillfälle som detta.

     Pontus skakar leende på huvudet och återvänder till annonsen.

     Golf ja, det förekom då och då hade han upptäckt, tydligen en sport som var på frammarsch. Hans egna erfarenheter på området inskränkte sig till att en gång ha följt med en kompis till en golfanläggning och där slagit ut en hink bollar på ett övningsfält, utan någon större framgång det måste erkännas. Någon golfspelare är han definitivt inte. Han funderar en stund över uttrycket ”borgerliga värderingar” och kommer fram till att det knappast stämmer in heller. Han är väl inte överdrivet intresserad av politik och hade spridit sin röst lite hit och dit under årens lopp beroende på vilket parti som känts bäst för stunden. Det här med ”yttre och inre stil” som dök upp lite här och där känns också aningen kryptiskt. Vad innebar detta egentligen? Nej, hon får nog ”leka” med någon annan tänker han och går vidare.

     En stund senare har han ringat in ytterligare tre annonser, ”Dröm blir verklighet”, ville ha en mogen man med barnasinnet i behåll att dela livet med. Hon ville ha en helt vanlig kille som var ärlig, snäll och barnkär. Själv var hon lång och slank med två härliga ungar.

      Vidare ”Tro hopp och kärlek” som sökte en person rikt utvecklad känslomässigt, med en inre mognad, humor och civilkurage. Hon lyssnade inte på svensktoppsmusik, tittade inte på bingolotto och hade två barn åtta och fem år gamla.

      ”Gemensam framtid” var en trettiosjuårig kvinna med tre barn som föredrog en god middag med ett glas vin i hemmets lugna vrå före dans och uteliv.

     Slutligen hade han fastnat för en lite annorlunda annons under rubriken ”Vänner sökes” där tre kvinnor ville utvidga sin bekantskapskrets. De tyckte om musik, litteratur, film och dans. ”Kanske kan vi träffas några stycken och ta en öl eller ett glas vin någonstans?” föreslog de under signaturen ”Tillsammans”.

     Ja, varför inte? tänker han.

     En sak som han upptäckt efter separationen från Annika var att vänskapskontot verkligen behövde fyllas på så varför inte pröva det här sättet att även träffa nya kompisar? Nu i december fanns också flera annonser där man sökte vänner att fira jul eller nyår med. Pontus såg framför sig hur människor som oroade sig för att behöva tillbringa dessa storhelger ensamma framför TV:n nu gjorde vad de kunde för att om möjligt ändra på detta. Han var ju faktiskt själv i samma situation. Om han inte tog någon form av initiativ skulle han troligen sitta där ensam i soffhörnan på nyårsafton. Han skakade sakta på huvudet. Ingen särskilt trevlig tanke.

     Han tar sin penna, ringar in även annonsen från signaturen ”Tillsammans” och placerar tidningen i lådan på nattduksbordet för senare åtgärd. Med en belåten suck sjunker han tillbaka ner i sängen och sluter ögonen. Kommer någon av dem att svara?  Det är bara att hoppas men han har förstått att konkurrensen är hård så det är långt ifrån säkert. Nåja den som lever får se tänker han och kastar en blick på klockan. Det hela har tagit sin rundliga tid och det är dags att fixa lite frukost.

Pontus står en lång stund framför den öppna garderobsdörren och funderar på hur han ska klä sig till kvällens date. Den stora frågan är slips eller inte slips? Han tar på sig en snygg vit skjorta och prövar flera stycken framför spegeln. Den grå diskreta, den blå med vita prickar och den lite roligare röda med gula blommor. Så får han syn på en slips som han en gång köpt på en semesterresa men aldrig använt. Den är gul med stora blå elefanter och hade verkat rolig just då och färgerna kanske hade tilltalat hans nationalkänsla men den hade sedan av naturliga skäl blivit liggande i lådan. Han tar upp den och ser framför sig hur ”Fånga mitt hjärta” kommer att reagera när hon får se honom. Han småskrattar för sig själv och lägger tillbaka slipsen längst ner i lådan igen.

Tänk om han skulle verka för uppklädd med slips och kavaj? Vilket intryck ville han egentligen göra ikväll? Kanske lite mer casual skulle kännas bättre? Han plockar fram en svart pikétröja och prövar den ihop med en grå kavaj. Det känns bättre och han bestämmer sig för en lite mer sportig framtoning.

Resten av dagen går i väntans tecken. Han kan inte ta sig för något och tanken på vad som väntar ligger hela tiden i bakhuvudet. Han tvingar sig till slut ut på en promenad men klumpen i magen vill inte släppa.

     När han på väg tillbaka närmar sig huset ser han i ögonvrån Erika på parkeringen bärande två som det verkar tunga matkassar och skyndar på sina steg för att inte bli sedd. Klockan är nu långt över lunchtid men klumpen i magen tar bort alla hungerkänslor. Han plockar utan entusiasm fram en pizza ur frysen och slänger in den i ugnen. Efter maten och en stunds rotande i videolådan trycker han in ”Dansar med vargar” i videon för att få tiden att gå och lägger sig bekvämt tillrätta i soffan.

När han vaknar är det alldeles mörkt omkring honom och han känner ett ögonblicks panik innan han lyckas tända lampan och se på klockan. Halv sex, en timme kvar till dead line, alldeles för sent men inte kört, han måste bara lägga på en rem. Nyduschad tillbringar han den tid som står till buds med att göra sitt bästa för att ta sig så bra ut som möjligt. Lite vax i håret för att få fason på frisyren och lite rouge på kinderna för att inte se för blek ut. Slutligen den sista förberedelsen, en gin och tonic för att lossa tungans band. Han hade egentligen tänkt promenera till restaurangen men en blick på klockan säger honom att det får bli en taxi istället.

Pontus kryssar i servitrisens släptåg fram till det bord för två som han beställt. Precis som han önskat har de fått ett något så när avskilt bord i en hörna längst in i den ganska välfyllda lokalen. Han slår sig ner och tar en överblick av rummet. Ett femtontal bord varav ungefär hälften besatta. Närmast honom sitter ett par i övre medelåldern inbegripna i en livlig konversation på engelska. Han ser på klockan, fem över halv, fint folk kommer sent brukar man ju säga tänker han och drar ett djupt andetag. Han kan se ingången från sin plats och spanar febrilt efter en ensam kvinna i rätt ålder.

     Där! En blond kvinna i pagefrisyr kommer in genom dörren. Så vacker hon är. Hans hjärta missar ett slag. Är det hon? Nej hon går direkt fram till fyra glatt stojande kvinnor vid fönstret och ger en kram till var och en innan hon sätter sig. Ett tjejgäng ute på vift tänker han och återtar sin spaning. Hans hjärta slår nu så häftigt att det känns som om han nått sin maxpuls. Han ser sig om efter en servett men hittar ingen och torkar till slut av sina svettiga händer på byxbenen. Plötsligt står hon framför honom utan att han uppfattat hur det gått till. Hon måste redan ha varit där när han kom, kanske på toaletten hinner han tänka innan han känner igen henne. Han ser på hennes min att hon gjort detsamma. De betraktar varandra under tystnad ett par sekunder innan han reser sig och räcker fram handen.

     – Hej det är jag som är Pontus. Jag tror vi har träffats förr eller hur? Pontus försöker sig på ett leende men det blir mer som en besvärad grimas.

     – Hej, Ylva. Ja det tror jag nog, hon ler ett brett leende och fattar hans hand. Friskis och Svettis på Parkmöllan är det väl? Jag brukar gå dit måndagar och onsdagar.   

     – Onsdagskvällar, 18.30 passet i stora salen närmare bestämt. Jag brukar sällan missa det, men slå dig ner, jag hoppas du är hungrig?

     – Inte så värst men det finns kanske något lite lättare man kan ta.

     Han räcker henne den ena menyn och båda funderar en stund under tystnad.

     Pontus studerar sitt bordssällskap i smyg. Hon har rödbrunt ganska kortklippt hår, ett smalt fräknigt ansikte med en liten pikant uppnäsa. En vit frisk tandrad som hon gärna visar verkar det som. Hon kan nog knappast kallas vacker men har ett trevligt utseende. Att hon är slank och vältränad vet han sedan tidigare.

     Till slut finner Pontus tystnaden besvärande och lägger ifrån sig menyn.

     – Eftersom det här är en italiensk restaurang kanske man skulle ta något med pasta. Vad tror du om det?

     – Jag tror jag nöjer mig med tonfisksalladen. Det blir lagom.

     – Ja det kan kanske räcka. Pontus rycker på axlarna. Jag tar den också. Och att dricka? Vad säger du om ett glas vitt?

     – Nej tack. Jag dricker aldrig alkohol. Jag tar mineralvatten.

     – Okej. Då tar jag en öl.

     Han beställer en stor stark trots att han egentligen avskyr detta slentrianmässiga sätt att beställa öl. När servitrisen försvunnit med beställningen ger Ylva honom en okynnig blick.

     – Jahadu då sitter vi här. Har du varit med om sådant här förut?

     – Du menar att träffa någon via en annons? Nej det är faktiskt första gången, kan han svara, och helt sanningsenligt dessutom.  

     – Och du?

     – Tro det eller ej men det är faktiskt första gången för mig också.

     Hon ger honom ett bländande leende.

     – Jaha då är vi rookies båda två. Då får vi stötta varandra. Vi kan väl börja med att berätta lite om oss själva eller vad tycker du? Damerna först är det okej?

     Han slår ut med händerna i en frågande gest samtidigt som servitrisen placerar de beställda dryckerna på bordet. Ylva nickar, tar en klunk av sitt mineralvatten, sätter ner glaset och ser en stund på honom innan hon sätter igång.

     – Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag skrev i brevet så det finns risk för upprepningar men det får du i så fall stå ut med. Jag är trettiofyra år, skild på eget initiativ för två år sedan och har en femårig son som heter Simon. Han sover ikväll över hos sin mormor. När han frågade vad jag skulle göra ikväll så berättade jag faktiskt att jag skulle äta middag på en restaurang med en man som jag inte känner. Han förstod nog inte riktigt vad det betydde men tyckte att jag skulle beställa kålpudding, antagligen för att det är hans egen favoriträtt. Ja det är inte jag som brukar laga den utan min mamma, hon är fantastisk i köket. Det är däremot inte jag vilket är något man kanske inte skulle erkänna vid en första träff men så är det tyvärr.

     Ylva gör en grimas och rycker på axlarna.

     – Ja, hur som helst jag kommer från Svedala och dit har jag faktiskt flyttat tillbaka sedan ett drygt år. Barnomsorgen fungerar mycket bättre där och sedan bor ju mina föräldrar där också vilket är nog så viktigt när man är ensamstående mor.

     Hon tvekar lite innan hon fortsätter.

     – Jag studerade data här i stan några år och fick ganska omgående jobb på ett litet konsultföretag. Jag ingick i en liten grupp som utförde olika typer av programmeringsuppdrag åt våra kunder, ofta på plats hos kunden, ibland under flera veckor. Det var väldigt lärorikt att få vistas i olika företagsmiljöer hela tiden. Nåväl efter två år så fick jag ett tips av en kompis på Ikea att de sökte folk till sin dataavdelning. Att få jobba på ett riktigt stort företag som finns över hela världen kändes väldigt spännande och jag såg väl framför mig möjligheten att bli stationerad utomlands men nu blev det inte så.

     Hon avbryts av servitrisen som med ett uttråkat ansiktsuttryck placerar maten framför dem.

     Pontus ser på sin sallad utan entusiasm och passar på att sticka in en replik innan hon hinner ta upp tråden igen.

     – Varför blev det inte så menar du? Började du aldrig på Ikea?

     – Jo det gjorde jag och jag jobbar fortfarande där. Däremot blev det aldrig någonting med jobb utomlands. På Ikea fanns nämligen på den tiden en ung man som hette Tobias. Ja det heter han förstås fortfarande. Han jobbade på lagret och var enligt egen utsago företagets bästa truckförare. Om det var så vet jag inte men jag kan intyga att han var duktig på en del annat för han blev sedan pappa till Simon. Att flytta utomlands med ett litet barn kändes alldeles för jobbigt så det blev aldrig av.

     Hon gör en paus och tar en tugga av sin sallad.

     Pontus följer hennes exempel och upptäcker att den smakar precis så intetsägande som han befarat. Den är förhoppningsvis nyttig, tänker han och registrerar samtidigt att den blonda kvinnan som han tidigare lagt märke till är på väg förbi deras bord. Han ser upp och möter hennes blick när hon går förbi. Hon ger honom ett strålande leende en kort sekund och sedan är hon borta. Han ägnar sig åt maten en stund för att dölja den förvirring han känner och ser sedan upp för att utröna om Ylva lagt märke till något. Det ser inte så ut, hon håller sitt vattenglas med båda händerna och studerar det tankfullt.

     De farhågor Pontus haft att de inte skulle hitta något att prata om har nu försvunnit. Ylva verkar inte särskilt blyg så samtalet har flutit på ganska ledigt och hans puls är nästan normal.

     – Så hur gick det sen med truckföraren? Pontus lyfter sitt glas, gör en gest som för att skåla och försöker sig på ett leende.

     – Vi flyttade ihop efter några månader och sedan kom Simon. Vi hade ett par fina år tillsammans. Tobias är en mycket positiv människa men tar allt med en klackspark. När det kärvade till sig så brukade han ge mig en kram och sjunga en gammal slagdänga ”Det ordnar sig alltid om man tar det som det kommer…”. I början var det charmigt men efter hand blev det mer och mer enerverande att han var så omogen och inte tog någonting på allvar. Visst ska man se positivt på livet men man måste kunna hantera de svårigheter som alla råkar ut för och ha någon sorts planering för framtiden. När det gäller ekonomi till exempel, Tobias gjorde verkligen rättvisa åt uttrycket att leva ur hand i mun. När det fanns pengar så skulle de rulla utan tanke på morgondagen och det håller förstås inte i längden. Han har också alltid haft lätt att få tjejer och det visste jag förstås redan när vi träffades. Han hade flera dambekanta eller vad man ska kalla det på den tiden men han övertygade mig om att det bara skulle vara vi i fortsättningen. Han försökte nog men till slut föll han in i sina gamla vanor igen. Första gången jag kom på honom blev han helt förtvivlad och lovade att det aldrig skulle upprepas. Dum som jag var så förlät jag honom men andra gången tog jag Simon med mig och flyttade. Han försökte övertala mig att komma tillbaka i flera månader men jag var stenhård. Jag visste att vi inte hade någon framtid tillsammans längre. Det gör faktiskt fortfarande ont att tänka på det även om det är över två år sedan nu.

     – Ja, jag ser på dig att det är jobbigt att tala om. Pontus motstår en plötslig reflex att fatta hennes hand.

     – Men det betyder inte att jag inte är färdig för en ny relation. Det är jag absolut. Det gamla är färdigbearbetat sedan länge.

     – Träffar Simon sin pappa någonting?

     – Ja var tredje helg ungefär eller när det passar, det fungerar ganska bra men det är jag som har huvudansvaret förstås. Hon möter hans blick och verkar värdera honom några sekunder. Nej, nog om mig nu är det din tur. Hur har din resa genom livet varit?

     Pontus lägger märke till att hennes händer är helt utan ringar men ringfingret bär fortfarande spår efter något som kanske varit en vigselring. Märkligt efter två år tänker han men det kan förstås vara från en helt annan ring.

Det går faktiskt mycket lättare att berätta om sitt liv än han trott. Han börjar lite trevande men efter hand flyter det på bättre och bättre. Han börjar med sina studier och sedan de olika arbetsplatser han hunnit avverka fram till det företag han nu jobbar på. Eftersom de har snarlika jobb diskuterar de en lång stund fördelar och nackdelar med olika programmeringsspråk, utvecklingsmiljöer och möjligheterna med det snabbväxande Internet. De är eniga om att nätet kommer att bli ett fantastiskt verktyg för att hitta information och möjliggöra enkel och snabb kommunikation mellan människor över hela världen.

     – Jag tror att nätet också blir framtidens mötesplats, påpekar Ylva. Många människor kommer att föredra att mötas på det sättet framför att gå ut på dansställen eller liknande och att sätta in annonser i tidningen som jag gjort är snart förlegat, speciellt för unga människor.

     – Ja du har kanske rätt. Pontus nickar samtycke. Fördelen med det är förstås att man kan lära känna varandra mycket bättre innan man verkligen träffas.

     – Precis och det kanske innebär att man inser att man inte bör träffas överhuvudtaget.

     Ylva ler ett glatt leende och lutar sig tillbaka i stolen när servitrisen kommer för att duka av och förhöra sig om de önskar något mer. Pontus inser att ett förslag om någon dessert säkert inte kommer att falla i god jord och de enas till slut om var sin kaffe.

     När Ylva strax efteråt försvinner för att pudra näsan funderar Pontus över vad som egentligen hänt så här långt. Här sitter han tillsammans med en okänd kvinna som han träffat via en annons i tidningen. Egentligen känns det helt overkligt att han vågat ta det här steget och han har oroat sig en hel del de senaste dagarna, en oro som även tagit sig fysiska uttryck. Magen har varit i olag så det har varit si och så med aptiten och de sura uppstötningarna har varit betydligt mer frekventa än vanligt. Det hela hade bottnat i rädslan att allt skulle utmynna i ett pinsamt fiasko men så hade det inte alls blivit. Det här är kanske ett helt okej sätt att träffa kvinnor tänker han leende och ser sig omkring i lokalen som nu är fullsatt och ljudnivån är märkbart högre. Tjejgänget gör sig just beredda att vandra vidare och han tittar mot den ljusa kvinnan men hon ser inte åt hans håll när de försvinner. Ja vad hade jag väntat mig, den blick jag fick betydde förstås inget annat än att hon var på gott humör tänker han.    

     – Okej det var den professionella delen, ska vi gå över till den mer privata nu ett tag. Du är också skild och har hela tre barn om jag kommer ihåg rätt? Ylva sitter åter på andra sidan bordet och ser nu nyfiket på honom.

     Pontus drar ett djupt andetag och börjar berätta om sitt äktenskaps uppgång och fall och tiden därefter.  

När de står utanför restaurangen noterar Pontus att klockan passerat nio så de har alltså tillbringat över två timmar tillsammans. Tiden har faktiskt gått ganska fort tänker han och samtalet har flutit på bra hela tiden men nu har man kommit till den punkt som han oroat sig för en hel del i förväg. Hur skiljs man från en kvinna som man träffat första gången? En kram kanske eller en puss på kinden? Ett handslag hade verkligen inneburit det ultimata misslyckandet. Han har tänkt att detta säkert kommer att ge sig själv beroende på vilken kontakt de lyckas uppnå men han känner sig nu mycket osäker och pulsen har åter ökat markant. Det har börjat snöa och kvällen känns ganska kylig.

     Ylva sticker händerna djupt ner i fickorna och betraktar honom med fundersam min.

     – Då har vi båda genomfört vårt livs första blind date och det gick väl ganska bra eller vad tycker du? Frågan är vad som händer nu?

     – Ja vi får väl båda gå hem och utvärdera kvällen, hör han sig själv säga.

     – Utvärdera. Det låter väldigt affärsmässigt och inte särskilt romantiskt precis.

     – Nej det var dumt sagt. Vad jag menar är att vi båda får tänka igenom kvällen och sedan bestämma om vi vill ses igen. Det krävs ju att båda vill förstås.

    – Ja då går jag väl hem och utvärderar då. Hon ger honom en outgrundlig blick. I vilket fall lär vi väl ses på Friskis. Du ska ha tack för ikväll.

     – Du också.

     Han ger henne en kram men får bara ett halvhjärtat gensvar. Pontus står en lång stund och studerar hennes ryggtavla när hon försvinner bortåt gatan utan att se tillbaka.

När han kommer hem sitter Pontus en lång stund i soffan och tänker igenom vad som hänt under kvällen. Det har gått betydligt bättre än han vågat hoppas även om de inte kommit varandra in på djupet direkt vilket man kanske inte heller kunde begära när man träffas första gången. Högst osäkert om det blir någon mer gång tänker han och skakar sakta på huvudet. Till slut letar han fram papper och penna och skriver ett omdöme.

”Ylva är en klämmig och sportig tjej som verkar vara väldigt framåt och det skulle säkert vara trevligt att tillhöra hennes bekantskapskrets men chansen att hon hör av sig är mycket liten och jag gör det inte. Man kan nog säga att gnistan inte fanns mellan oss även om vi hade ett trevligt samtal i två timmar”.

Frågan var hur han borde agera när de träffades på träningen framöver. Det kanske vore bäst att undvika onsdagskvällarna i fortsättningen tänker han och går fram till bokhyllan där han tar ut en pärm märkt ”Kontakter”. Under flik två finns Ylvas annons ”Fånga mitt hjärta” och breven som utväxlats. Han tillfogar omdömet han skrivit och ska just sätta tillbaka pärmen när blicken faller på brevet från ”Afrodite”. Han hade svarat snabbt på hennes brev men det var ganska länge sedan nu och frågan är om ”Afrodite” fortfarande är med på banan.