Recension av Pyttepojken Pelle i blåsväder

Birgitta Fernström är en mångsidig kvinna. Utbildad skådespelare, lärare, sångerska samt även författare av barnböcker. Pyttepojken Pelle i blåsväder är hennes andra barnbok. Hon har även givit ut noveller.

Pelle är så liten, så liten, ja så pytteliten att han får rum i ett ekollon. Han bor på ett löv i en ek där han byggt sig ett litet hus. I trädet bor fler varelser, alla så små att de knappt syns för ögat. Han är vän med Majsan och Myran, myrorna på andra sidan trädstammen. En dag började det regna och storma så förfärligt att de alla håller på att ramla ner och Pelle försöker rädda sina vänner. Det går inte så bra och i stället får han se myrorna blåsa bort och sitt hus nästan försvinna. Men så kommer en duva och griper tag i huset och flyger iväg. Han får hjälp av några arbetsmyror att leta upp sina vänner som blåst bort. Men vart tog duvan och huset vägen?

Sagan är en saga om vänskap och hjälpsamhet och att den kan komma från oväntat håll. Sagan uppmanar också till nyfikenhet på naturen för små barn. Vad gömmer sig egentligen i ett träd?

Illustrationerna av Anna Maria Persson är ljuvliga och triggar säkert en treårings nyfikenhet på verkliga kryp.

Sagan får mig att tänka på Kattresan av Ivar Arosenius där den lilla flickan får hjälp av en katt, dock slutar Pelles äventyr i dur, jag minns hur jag ryste som barn när katten sprack. Jag tycker om boken, har dock inte testat den på något barn, då barnbarnen bor långt bort. Men till sommaren kommer Mikael och Noah få njuta av Pelles äventyr.

Mari Åberg

                                               

 

3 mar 2014